När julafton var årets längsta dag

Det lackar mot jul. Är det en hänsyftning på svettdropparna i pannan, tro? Det är mycket man "måste" hinna så här innan jul. Maten, paketen, julstädningen, adventsljusen, lussebullar, knäckkokning, pepparkakshusbygge... Det finns liksom inget slut.

Årets kortaste dag infaller strax innan jul. Ibland tror jag att hela december är bara en enda vecka lång. Det känns ungefär som att man tänder ett adventsljus varannan dag, och däremellan försöker hinna med att köpa paket, och baka pepparkakor. Det är väl ungefär det jag brukar hinna innan det plötsligt är den 23 december. Med risk för att bli tjatig måste jag dra en parallel till min barndom.

Då var december en lång månad. Redan den första började julkalendern på TV, och då var det fyra långa veckor kvar till julklapparna och tomten. I skolan skulle man lyssna på fröken som läste ur en bok medan vi hade ljus tända på bänkarna. Dagarna före Lucia var det omröstning om vilken som skulle får vara Lucia i år. Då hade vi repeterat julsångerna i några veckor redan.

Och så kom jullovet, och det var efterlängtat. Men fortfarande kunde det vara en evighetslång period på tre dagar fram till den dagen som räknades. Julklapparna hade man redan klar, de hade man ju gjort i slöjden. Konstiga lertroll till pappa, en broderad duk till mamma och annat som man helt säkert visste skulle uppskattas. Kanske följde vi med till stan och handlade någon grej. Sin egen önskelista hade man nogsamt piltat ihop och kontrollerat så att alla berörda hade fått varsin. Överst stod alltid en häst. De tio följande sakerna hade också hästanknytning, men låg på en mer rimlig prisnivå.

Dagen före jul skulle granen tas in och kläs. Det var spännande för då blev det liksom jul inomhus. De julklappar som var klar las under granen, och där kunde man passa på att klämma lite om man ville. Min syster och min kusin dristade sig till att tjuvkika ett år, när alla andra hade åkt för att handla. Dagen före julafton kunde vi också tänka oss att gå och lägga oss tidigt, jag och min syster. För då skulle nästa dag komma fortare.

När man vaknade på morgonen kändes det i hela huset att det var julmorgon. Jag, som vanligtvis har ett uselt morgonhumör både då och nu, kunde vakna med ett leende på läpparna och raskt kliva upp ur sängen. Om ingen vuxen var vaken fick de väckas för här skulle öppnas en julklapp, ofta utvald av mamma för att passa som sysselsättning under dagen. Redan efter en timme kändes det som om det hade gått en dag. De vuxna sov ofta fortfarande. Att de varit vaken länge förstod ju inte vi, trots att skinkan var klar, det låg många fler klappar under granen och allt var städat.

På julaftonsförmiddag var det julfrukost hos mormor och morfar, nu som då. Då jämförde vi kusiner de paket som vi redan öppnat. Vi läste också jultidningar i vardagsrummet när vi ätit klart. För de vuxna satt och åt i flera timmar. Det var för övrigt enda gången man fick negerbollar till frukost. Då var det äntligen dag i alla fall. Men än var det långt till kvällen.

Men när Kalle och hans vänner dök upp i rutan, då började hoppet återvända. Då hade vi ofta uppmanats att sluta tjata och fråga om när tomten skulle komma ett flertal gånger. Vi hade också lockats ut och leka lite för att "rasa av oss". Kvällen tillbringades antingen hemma eller hos farmor. Det blev mest jul om vi var hos farmor. Det värsta med julafton, det var maten. Inte själva maten för den var god, men att de vuxna skulle sitta och äta så evinnerligt länge. Även om man fick gå från bordet, så hade man liksom inget att göra. Vi väntade ju bara på en sak. Tomtefars klappande på dörren. Men han kom aldrig när de vuxna satt och åt, det visste ju alla.

När han äntligen kom var vi så nervösa och uppspelta att vi inte visste var vi skulle ta vägen. Den långa väntan var över. Vi skulle få öppna paketen. Någon häst låg det aldrig i paketen, inte levande, men några leksakshästar fick jag. Och en ridhjälm, tror jag. Det är konstigt, men varje år så längtade man och väntade på alla paket. Men idag kan jag inte säga mer än ett par saker som jag fått i julklapp. Det jag minns mest är att vi barn hade ett överflöd av tid. Och idag är det just tiden som inte alls vill räcka till.

God Jul och Gott Nytt År!