Vägarna - lika viktiga förr som nu

Den gamla vägen mellan Bångåsen och Ede korsas efter en stund av den nya Millavän. Den är rak och går visserligen lite upp och ner, och visst, den fungerar bra att åka bil på. Men den är ruskigt tråkig att gå. Här finns ingenting att titta på annat än dikeskanten och ett och annat potthål. Här kan man inte för sitt inre se hästskjutsar, av den anledningen att på den här vägen har inga hästskjutsar gått.

Vägarna var viktigt förr och de är minst lika viktiga i dag. Kommunikationsgruppen i Offerdal med Katy Olsson i spetsen ordnade förra veckan en träff i föreningshuset i Enarsvedjan. Ämnet var våra vägar, inte bara i Nolasjön eller Offerdal utan i hela länet. Jämtland har mest andel grusväg i hela landet. På mötet fanns representanter för riksdagen, landshövding Christina Persson, Kommunalråden i Krokoms kommun och reprsentanter för Vägverket och Glesbygdsverket. Alla lokala medier fanns också på plats. Kommunikationsgruppen hade sammanställt ett häfte till mötet med förslag på vad som skulle göras. I häftet fanns också en historisk tillbakablick över vägen i Nolasjön: "1923 startade den besvärliga byggnationen av väg 686, den startade med hacka, skottkärra och spade". Första grusningen skedde 1925 och i slutet av 30-talet rullade de bilar på vägen för första gången. Det är åtskilliga bilar som har rullat längs väg 686 sedan den gången och nu behöver den en rejäl ansiktslyftning. Några löften fick inte kommunikationsgruppen av de tillresta gästerna. Men de har talat om att vi minsann börjar tappa tålamodet här. Hoppas att det nådde fram ända till huvudstaden.

Offerdal är fullt av vägar som inte längre används. De blev omoderna när bilarna gjorde sitt intåg och krävde bredare och jämnare vägar. De gamla vägarna håller på vissa ställen att växa igen och försvinna. Har du några speciella minnen av någon väg som idag inte används så flitigt? Eller en väg som kanske ser helt annorlunda ut i dag än den gjorde för några år sedan. Kanske är det vägen du gick till skolan som liten? Skriv ned ditt minne och berätta det du vet om vägen och skicka till oss. Vem vet, om 100 år när vägen är bortglömd kanske din berättelse är det enda som finns kvar. Vi vill gärna publicera några vägberättelser i nästa nummer och vi lämnar dem sedan till Hembygdsföreningen.

Efter den gamla kyrkvägen till Ede finns det en liten stig som går in i skogen där vägen från Ekeberg möter den från Bångåsen. Här har jag ridit flera gånger för att det är en fin stig och en liten avstickare från vägen. Längs den lilla stigen finns det några stenrösen där det en gång har stått hus. I fjol fick jag veta av Camilla att det var där som min mormors morbror föddes i början av förra seklet. Vi visste att han föddes i trakterna kring Ekeberg, men inte vart. Men i fjol stod jag alltså och tittade på deras husgrunder. I dag är det skog där husen stått och den lilla stigen håller på att växa igen. Nu brukar jag gå där lite då och då för att trampa upp stigen. Jag har också haft guidade turer för släktingar på besök.

Det kan kännas lite konstigt ibland att gå på samma väg som mina släktingar gjorde för 100 år sedan. Och fast det är samma väg så är det ändå inte samma väg. Då var den huvudvägen till Ede med ett myllrande folkliv. I dag är den en trevlig liten väg när man går en promenad för att slippa trafiken.

Det är svårt att få tag i läkare som vill jobba på landsbygden. Apoteket måste ha stängt i minst två månader för att personal saknas. Vi måste ha missat något väsentligt i marknadsföringen av Sveriges landsbygd. Varför vill de inte bo och jobba här. Finns det bättre ställe att bo på? Se till att ni alla är ambassadörer i alla sammanhang för att få folk att förstå, att det är här på landsbygden som den verkliga livskvalitén finns. Eller hur?

Trevlig höst!