Offerdal på film är en upplevelse

Jag hade förmånen att få se filmen om Offerdal, som spelades in 1969, härom kvällen. Det var en mycket trevlig timme. Jag hade tur och hamnade brevid Olle Simonsson som satt och viskade vilka personer som visades i rutan och tipsade om när jag skulle vara extra uppmärksam.

Filmen följer ett år i Offerdal, med arbete i skogen både med häst och med traktor, vårbruk, fäbodlivet och arbete med jordbruk. Hästen var fortfarande vanlig även om tillbakagången hade börjat. Det fanns några nordsvenska föl med i filmen som sprang omkring sina mammor som arbetade i selen.

När jag var liten och bodde närmare kusten äv fjällen brukade det komma en farbror med häst och plöja potatislandet.
Han hade kvar sin gård, fast den nu var inbyggd av modernare villor. Han hade inga andra djur än sin häst som hette Hamra. Med henne for han runt i byn och plöjde och kupade potatislanden.

Hamra fick också dra hem sin egen mat till höskullen. Hade man tur och var i närheten fick man självklart åka med på hölasset. Och det var rena drömmen för hästtjejer. Hamra gick i en skogshage på somrarna och betade. Hagen låg intill promenadslingan, så skulle man gå på promenad så var sockerbitar ett måste att ha med sig.

Det låter som om jag levde i början av det här seklet eller tidigare, men jag är faktiskt yngre än den film som jag såg om Offerdal. Det är tur att all tekinik inte slår igenom över en natt för då skulle jag inte ha några minnen av Hamra.

Det är lätt att sitta och småfnissa åt beskrivningarna i filmen om Offerdal. Turister lät mer som om det var UFOn som hade landat i Offerdal. De bodde i tält eller husvagn och kunde minsann laga sin mat själv,fick vi veta.

Utförsåkning var en nyhet, och bilder visades från liften i Rönnöfors. Vi fick också lära oss att utförsåkning ger kondition och är bra för senor och muskler.

Det är lätt att se att man är i Offerdal, landskapet är sig likt. Det är maskiner och tekniska hjälpmedel som avslöjar att det är ett tag sedan filmen spelades in. Det som beskrivs som de senaste maskinerna som underlättar jordbruket i dag är sedan många år undanstoppade och bort glömda.

Lastbilarna som körde mjölken till och från mejeriet i Änge var toppmoderna då. Nu är det länge sedan de rullade sina sista mil. Att använda traktorn och köra fram timmer med var ett underverk enligt filmen. Och ändå är det inte så länge sedan.

Det är lätt att småfnissa, men man börjar också undra: Vad sitter de och skrattar åt om 30 år som vi gör idag? Vad är det som kommer att se bökigt och svårt ut, fast det idag är de senaste tekniska innovationerna?
Det kan man fundera en stund över.

Fundera också över Camillas krönika i denna tidning. Själv ska jag praktisera hennes teorier vilken dag som helst.

Trevlig vår!