En skidtur som slutade utan skidor

Ja, det gick ju bra det där. Med den nya årtusendet alltså. Dagarna känns ungefär likadana som de gjorde på 1900-talet. Nu kan man inte ens tänka sig hysterin som rådde för en månad sedan. Redan den andra januari låg postorderkatalogerna i postlådan. Är det inte märkligt? Sommarkläder är inget som man har funderat på då. Eller?

- Jag undrar när katalogerna kommer. Jag skulle verkligen behöva en ny sommarklänning nu till sportlovet.

Allting kommer tidigare för varje år. Semlorna till exempel. Fettisdagen infaller i år den 7 mars, mellan Blåmåndagen och Askonsdagen. Men semlorna kan vi redan köpa på affären. Och naturligtvis kan vi inte motstå det.

Det kanske är en tanke med att fettisdagen kommer bara några dagar efter Vasaloppet, så att åkarna kan fylla på bränsleförråden efter de många milens skidåkning.

Själv gjorde jag min premiärtur på skidorna för i år för några veckor sedan. Det var jag, min syster Moa och Pontus, 5 år, som skulle åka en liten sväng, med betoning på liten. När man är otränad får man ta det försiktigt i början.

Vi for i väg längs ett skoterspår och det gick ganska bra. Eftersom jag är rysligt rädd för backar tittade jag bort när Pontus utan hämningar åkte utför. Han ramlade, men han har ju så nära till backen att han är uppe innan vi hinner blinka. Själv gick jag ner.

När vi skulle vända kom vi på den lysande idén att vi skulle ta och gena över en myr för att sedan komma tillbaka på skoterspåret. Sagt och gjort.

Pontus åkte först och vi efter. Men han är nog 50 kilo lättare än oss och den tunna skaren bar oss inte. Lite irriterande var det att skidorna sjönk, men det var så lite att det gick bra. I början. När vi kom in bland träden var skaren ännu tunnare. Och vi sjönk ännu mer.

Det var inte särskilt långt fram till skoterspåret, men att försöka ta sig fram på ett par skidor som befinner sig långt nedanför snötäcket är inte lätt. Särskilt inte som stavarna inte hittar stöd förrän långt ner och blir en halvmeterhöga ovanför snöytan.

Till slut låg vi bara i varsin hög och skrattade, jag och Moa. Pontus var orolig för att det var en myr vi var ute på. Han trodde att vi skulle kunna sjunka och försökte att jaga på oss. Men vi skrattade så att vi inte kunde röra oss ur fläcken. Den lilla svängen hade nu gjort oss dyngsura, både av svett och av smältande snö. Och Pontus blev kissnödig.

När vi skrattat klart kom vi på att vi kanske skulle prova att gå utan skidorna. Det gick väldigt bra. Dagen efter hade jag visserligen lite träningsvärk. Men mest i magen av allt skrattande.

Kung Bore? Tänk de som aldrig får uppleva vintern. Där det alltid är mer eller mindre sommar. De som inte har åkt spark så att det susar om öronen, eller åkt pulka nerför en brant backe och tjutit av skräck och förtjusning. Eller bara sett hur vackert det kan vara när snön ligger på träden och det är kallt och klart i luften.

Det är så lätt att hela tiden längta efter det som man inte har just nu. Det är väl det dom tänker på, de som skickar ut katalogerna med sommarkläder. Att vi bara sitter och väntar på sommaren. Att vintern är en transportsträcka mellan två somrar.

I Offerdal finns många möjligheter att vara ute på vintern. Slalombacke, en handfull skidspår, isbanor och skoterleder tar oss ut i naturen när kölden färgar kinderna röda. På mittuppslaget kan du läsa mer om det.

Till detta nummer har vi fått flera bidrag från läsare och det är väldigt roligt. Fortsätt med det! Du kan också läsa om Cissi som har varit på Institutet för rymdforskning och praoat. Och missa inte de skämtsamma namnen på byinvånarna i Offerdal som Olle i Bergens har skrivit ned. Och mycket mer.

Själv ska jag ta en skidtur igen, nu när Kung Bore verkligen är här. Men jag tror att jag satsar på ett preparerat spår den här gången.

Trevlig vinter!